söndag 1 oktober 2017

Inga nyheter är goda nyheter, eller?

Sedan jag började blogga har jag haft perioder då jag inte bloggat men den här perioden har nog varit min längsta efter min start. Man kan ju fundera på om jag inte orkat eller bara mått så bra att jag tröttnat på att blogga.
Det finns nog en del sanning i båda dessa påståenden men kanske inte som många tänker. Nej, jag har inte mått fysiskt dåligt på något vis. Jag har mått dåligt på ett annat sätt.
Jag ska försöka att förklara utan att bli för privat för jag håller stora delar av mitt privatliv privat just för att denna blogg handlar om mig ur ett annat perspektiv, även om man får glimtar från mitt privata liv.
Jag har fått lite perspektiv på vad som hände mig i våras och i somras och varför det som hände kanske hände.
Jag skilde mig när min yngste son var inte ens ett år gammal. Nu är han nitton år. Ja, och livet tar ju inte slut för det men mitt kärleksliv har nog varit sämre och värre än min kamp med övervikt och hälsa på sätt och vis.
Men på något vis har det här med just det att göra faktiskt.
Jag blev kär!
Jag har inte varit kär sedan jag skilde mig. Visst, jag har träffat någon här och där som jag känt varmare känslor för men inte i närheten av det jag drabbades av.
Tyvärr var allt i denna kärlek fel utom själva kärleken. Det var fel man och både han och jag visste redan i förväg att det här inte skulle hålla mer än en stund i våra liv. Båda två önskade och ville att det skulle hålla men vi tänkte att vi försöker så länge vi kan. Fånga dagen - fånga kärleken. Vem visste vad som kunde hända? Båda kunde ju "dö" i morgon så varför ändå inte ta vara på det lilla som erbjöds. Jag blev så fullständigt, totalt kär att jag hamnade i både total lycka och total olycka eftersom jag visste att det inte skulle hålla. Det var så sorgligt samtidigt som det var så otroligt fantastiskt.
Det höll inte. Han lämnade mig mitt i detta. Han klarade inte att vara så stark som det krävdes för att vi skulle kunna vara tillsammans. Hela mitt inre gick sönder totalt. Jag har nog aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv för något som detta. Jag föll rakt ner i ett djupt, svart hål och det gjorde så ont i mig att jag till och med hade fysiskt ont i kroppen. Jag kunde inte sova, jag kunde inte tänka, jag kunde inte andas nästan. Jag bara försökte överleva varje sekund utan att leva. Jag blev nästan rädd för mig själv. Hur kunde jag, som är så stark, falla så jävla hårt? Hur var detta möjligt?
Det tog inte slut för att kärleken var slut. Det tog slut av andra anledningar och det gjorde så förbannat ont att det inte fanns något annat alternativ än att bara uppleva denna smärta. När relationer tar slut brukar det ändå vara en längre tid av konflikter och problem som man försöker lösa. Här fanns det inget att lösa - bara klippa av och försöka glömma.
Jag kunde inte hantera det. Mitt hjärta var krossat helt enkelt. Mer än det någonsin varit förut.
Vissa dagar klarade jag inte av att jobba så jag har till och med varit sjukskriven någon dag här och där pga detta.
Nu har det gått snart tre månader och smärtan finns där men är mer hanterbar. Jag gråter inte hela tiden. Jag sörjer fortfarande. Jag saknar honom fortfarande och jag älskar honom fortfarande. Jag vet inte om jag någonsin kommer sluta älska honom. Bara lära mig att leva utan honom och blicka framåt och hoppas att jag träffar någon annan som jag kan älska och bli älskad av. En relation som inte blir en kamp från start.
Vad har detta med min hälsa att göra?
Jag insåg en sak för några veckor sedan. Jag orkade inte leva de sista åren innan min återställningsoperation. Jag jobbade, åkte hem, satt med datorn, bloggen, boken och mina grupper, jag lade den lilla energi jag hade på detta och min familj. Mer räckte inte orken.
Jag slutade gå ut. Jag slutade att vara öppen för kärlek. Jag tappade min sexlust, min kärlekslust och tänkte att det berodde på åldern.
Men jag är inte säker längre. För hur ont denna kärlek gjort så har den gjort en bra sak: Väckt mig.
Jag har öppnat mitt inre, mina känslor och energin jag har idag är helt galen. Som ett slags plåster på mitt krossade hjärta har jag varit ute och dansat...varenda helg sedan han lämnade mig. Jag dansar, dansar och dansar. Jag flirtar med män och ja, jag vågar känna allt det där som jag inte känt på så många år. Jag orkade inte! Jag orkar nu!
Mina barn undrar vad jag håller på med som springer ut varenda helg men jag känner att jag inte vill vara hemma varenda helg längre. Den där soffan som jag suttit i så många år lockar liksom inte längre.
Jag har blivit stark i kroppen. Jag behöver inte flera dagar på mig att återhämta mig längre. Jag orkar till och med att gå ut och dansa två kvällar i rad! När hände det sist?
Visst blir man less på köttmarknaden som försiggår på krogen men jag klipper bort det. Jag dansar!
Ser jag någon som jag tycker är värd besväret att flirta med så gör jag det men det är inte det viktiga. Mitt hjärta är upptaget även om jag är singel. Jag ser fram emot att bli singel i mitt hjärta med men det får ta den tid det tar och jag tror inte jag träffar den rätte på krogen ändå så fokus är dans. Jag älskar att dansa! Det har jag gjort sedan jag föddes så har jag bara ett dansgolv och bra musik så är jag lycklig.
Det som gör mig lyckligare är att jag KAN och jag ORKAR!
Det hade inte hänt om jag fortfarande varit gbp-opad. Det är jag säker på.
Jag har hittat tillbaka till mina känslor, min lust och min ork. Det är fantastiskt. Faktiskt.

Många som är överviktsopererade talar om att de fått psykiska problem efter sin operation och det finns fysiska förklaringar för det: Skador på vagusnerven, dålig eller ingen tarmflora och näringsbrister.
Jag är inget undantag även om jag aldrig mått så psykiskt dåligt att jag behövt någon hjälp utan för mig har det nog mer handlat om just energin att orka göra allt det där som jag i detta inlägg skriver om.
Tänk att man till och med tappar sina känslor och sin lust...
Jag tackar varje dag att jag är återställd för ett liv utan känslor och lust är verkligen inget roligt liv.
Nu lever jag!
Tack älskade man som väckte mina känslor och min lust igen. Hur kan jag sluta älska någon som gjort detta? 💞




Länk till min bok om du är intresserad av köpa den:

http://www.vita-mine.se/website/index.php/tillbehor/bocker/min-feta-historia 

onsdag 3 maj 2017

Magnesiumets viktiga roll för alla - Root Cause Protocol

Som ni vet följer jag en person som forskar kring magnesium som heter Morley Robbins. Jag har lyssnat på hans föreläsning om detta på hans hemsida: Magnesium Advocacy Group
Här kan man både lyssna och läsa det han säger - på engelska. Jag orkar inte översätta en timmes föreläsning men däremot kan jag översätta och länka till hans lista över vilka tillskott och vilken typ av kost man ska äta/inte äta.
Så här kommer den:

The Root Cause Protokoll (Rotprotokollet för orsaker)

I följande "My Theory Of Everything" -video förklarar jag hur magnesium och kalcium är i balans och koppar och järn är ojämn, skapar ett "järnhjul" av förstörelse inuti kroppen. Därför är varje STOP & START-steg i Root Cause-protokollet utformat för att öka Ceruloplasmin (Cp), i sin enklaste form som är en "koppartransports" -mekanism.

SLUTA

1. Sluta med: Vitamin-D som ENDA tillägg (Tilläggs "vitamin" - D DÖDAR a-vitaminet (retionl) i levern som behövs för Cp) Du kan läsa mer om d-vitaminhormonet här

2. Sluta med: Kalciumtillskott! (Kalcium blockerar magnedsium och järnupptag)

3.Sluta med järntillskott! (Järn, och ferritin stänger av koppar-omsättningen.) Du kan läsa mer om järnförgiftning här. 

4. Sluta med: Askorbinsyra (askorbinsyra stör bindningen mellan koppar < > Cp) 
    (Askorbinsyra är ett kemiskt framställt sätt att ta fram c-vitamin isolerat från tex frukt. Motsatsen        är wholefood-c-vitamin som innebär att alla beståndsdelar är med, vilket kommer på börja-listan.

5. Sluta med: Högfruktos cornssirap (HFCS) och syntetiska sockerarter (HFCS sänker lever-koppar och ökar lever-järn).

6. Sluta med: Låg fett-kost (mättat fett behövs för korrekt absorption av koppar)

7. Sluta användningen av industrialiserade "Hjärtfrämjande" Omega-6 oljor! (T ex sojaböns- , majs- och rapsoljor)

8. Sluta använda flour-produkter. (Tandkräm, vatten kolsyrat vatten, tex Ramlösa, vichyvatten etc.) 

9. Sluta med att äta "livsmedelsaffärs-multivitaminer och gravid-tillskott. (De innehåller de fyra första punkterna ovan, plus spårmängder fluorid)
10. Sluta med citrat i mat och tillskott. 
11. Sluta använda kolloidalt silver som ett antibiotikum (det sänker kopparstatusen i kroppen! Nano-Silver är ok)  (OBS! Det här är ett otroligt "hett" diskussionsämne i alternativa kretsar och förhåller mig själv neutral då jag  inte har kunskap kring detta ämne - jag bara översätter Morley Robbins ord här.) 

BÖRJA


1. Börja med Magnesium (Mg) tillskott (Jigsaw Mag SRT, Pure Encaps Magglycinat, Mag Oil, etc. Se rekommendationer om magnesiumtillägg) för att sänka adrenokortikotropiskt hormon (ACTH) och kortisol. (Dos: 5 mg / lb eller 10 mg / kg kroppsvikt. Var uppmärksam på Mg-koaktorerna: B6, Bor och Bikarbonat.


2. Börja med att ta adrenalcocktailen (1 dl färsk apelsinjuice, 1/4 tsk Cream of Tartar = vin-sten eller bikarbonat och 1/4 tsk havsalt) klockan 10.00 och 14.00 på tom mage för att balansera elektrolyter.

3. Börja med Fiskleverolja (1 tsk Nordic Naturals Arctic eller 1 tsk Rosita) för animaliskt a-vitamin (retinol).

4. Börja med whole-food vitamin C-tillskott (Innate Response-tabletter eller Pure Radiance Synergy-pulver: 400 - 800 mg / dag (nyckelkälla för koppar).

5. Börja att använda moder jords källa för B-vitaminer:
- Ta ½ tsk av Bee Pollen
- ta 1 - 2 tsk riskli (var noga med att ta bort det från andra livsmedel)
- ät 4 - 6 gram nötsköttlever varje vecka
(Forskning visar att flera B-vitaminer är nycklar för Cp-produktionen. Vänligen få dem som noterat ovan :) B2 (Riboflavin) - Nyckeln till Cu / Fe-reglering i levern; B5 (Pantothenate) - stöder produktionen av vitamin C; B7 (Biotin) - Nyckeln till Cu / Fe-reglering i levern.

6. Börja använda Silica (Diatomaceous Earth = Kiselgur) som stimulerar ökningen av Cp! (Börja med 1 tsk i vatten i början eller slutet av dagen, och arbeta upp till 3 tsk [1 msk] varje dag.) Här kan ni läsa om detta undermedel: Det är en lera som är malt till pulver som man kan blanda ner i vatten och dricka men även använda till annat. Jättespännande! Läkande och avgiftande! 

7. Börja med Bor (1 - 3 mg / dag, eller tillsätt 1 msk borax till magnesiumbad) - hjälpmedel i syntes av Cp och reglering av Fe.

8. Börja med Taurin (500 - 1000 mg / dag) Stöder lever kopparmetabolism.

9. Börja med ursprunglig kost - HÖG andel fett och protein och LÅG andel kolhdyrater  = LCHF. Bra för kopparabsorption. 

10. Börja med Jod (OBS! Först måste Mg RBC & Se RBC vara optimalt) tills dess tillsätt jodrika livsmedel som kelp, tång, kammusslor, torsk, ägg, tranbär, etc. i kosten.


Ytterligare faktorer som ska beaktas avseende ceruloplasmin (Cp):


* Klorerat vatten är dåligt för koppar och magnesium, och ger svårigheter med Cp-   produktionen.

* Hög dos av Zinktillskott BLOCKERAR kopparabsorptionen, vilket minskar Cp-produktionen.
* Molybden är känt för att binda koppar och BLOCKERA Ceruloplasmin-produktionen.







Här kommer en lista över de tillskott som rekommenderas ovan som går att köpa på nätet:

OBS! Köp inte över 300 kronor i taget på Iherb - så slipper du att betala tull. Det är bättre att köpa flera paket istället. 

1. Magnesium: 

Jigsaw Magnesium malat finns på Femaleshop i Sverige.  (399:-) 
Pure Encaps Mag Glycinate finns på Iherb.com men slut för tillfället. Alternativ är Doctor's Best. 
Magnesiumolja finns också på Iherb.

2. Adrenal Cocktail: Välj en EKOLOGISK apelsinjuice, då just citrusfrukt är mycket bekämpningsmedel i. Vinsten kan man köpa där man gör vin, finns här på nätet. Finns även på Iherb om man ändå handlar där. Havssalt hittar du också på Iherb men finns även i Sverige. Celtic är den som jag vet är bäst.

3. Nordic Naturals Cod Liver oil finns på Iherb - det finns flera olika så jämför pris och hur mycket det är i dem. Denna smakar apelsin. Jag lovar att naturell smakar verkligen fisklever!
Jag köper på Apotea med citronsmak. Rosita Fiskleverolja ska vara marknadens bästa och det är den säkert med tanke på vad den kostar och att den är naturell. Jag har provat en sked...sedan fick min son dricka upp den.

4. Innate whole-foods C-vitamin finns på Iherb och kostar JÄTTEMYCKET! Ett billigare alternativ är Pure Radiance  men då får du ta högre dos. (Jag har tagit fel sort så jag måste byta.)

5. Naturens egna b-vitaminer:
    Bi-pollen finnns på Iherb från ekologiska biodlare. 
   Från Sverige kan du köpa bland annat på Apotea eller Bodystore till exempel.
   OBS! Det smakar SÖTT så är du sockerberoende behöver du vara otroligt medveten om detta!

   Då kan alternativet vara att köpa kapslar som jag hittade här.
   Riskli kan du köpa på nätet och Tocos verkar vara det bästa märket. Finns även på Iherb. 

   Lever finns också i mataffären men ja, att äta lever är inte alla som fixar - köp åtminstone               leverpastej eller mal ner det ihop med köttfärs så har du fått i dig det.
Det är svårt att hitta kravmärkt lever men det finns på nätet om man söker, som man kan beställa hem.
Jag hittade faktiskt lever på kapsel om man känner att man MÅSTE få i sig detta, vilket jag vill göra så Solgar har denna produkt med lever på Iherb.  (OBS! Notera att den även innehåller B12)

6.  Här har jag köpt Diatomaceous Earth: Med frakt kostar det ca 200 kronor. Det smakar "inget" och jag dricker det i mitt glas vatten på morgonen. 

7. Bor hittar du på Iherb för en billig peng. 3 mg/kapsel. 

8. Taurin på 500 mg här och 1000 mg här, på Iherb.

9. LCHF! Inget snack! 😄

10. Ät jodrik mat!

Jag behöver byta ut lite av mina tillskott som jag skrivit om förut på bloggen - byta ut mina c-vitaminer till exempel som inte är whole food. Ska köpa leverkapslarna och det som jag inte har hemma också. 

Man kan ta saker i etapper så blir det inte lika mycket på en gång. Börja med magnesium och kosten oavsett! 

Tänk på vad Morley Robbins säger i början av sin film - det här gäller ALLA - stor, liten, gravid, gammal och ung! 



torsdag 6 april 2017

Ett år på andra sidan!

Igår, för exakt ett år sedan gjorde jag min återkoppling av min magsäck och tolvfingertarm. Jag hade fått nog av livet som gastric bypassopererad. Det räckte med 21 år och jag kan säga att om jag hade vetat att man kunde återställa magsäck och tarm så hade jag börjat fundera på det mycket tidigare än jag gjorde. Det gick ganska fort ändå efter att jag förstod att man kunde återställa sig till att jag tog steget att ansöka om det.
Torsten Olbers blev kirurgen som fick göra detta - någon annan "dög" inte då jag verkligen inte hade en endaste aning om ifall min gamla magsäck, magmun och tolvfingertarm kunde fungera överhuvudtaget.
Så här ett år senare vet jag att det fungerar. Ja, jag fungerar och idag fick jag ytterligare bevis på hur bra det faktiskt fungerar.
I februari efter att jag hade varit magsjuk i en vecka och som grädde på moset fick jag dessutom en riktigt jobbig förkylning. Jag åt ganska mycket värktabletter och det gjorde att jag kände att maten i magen inte riktigt ville gå ner i tarmarna och jag blev rädd för att jag kanske höll på att få något som heter gastropares - långsam magsäckstömning. Det förekommer när man har diabetes då det beror på nervskador. Jag hörde av mig till kirurgmottagningen angående mina misstankar och fick brev från Torsten att han höll med om att jag absolut skulle göra en passageröntgen.
Jag lyckades med konststycket att få ihop alla tider till idag - ettårskontroll med provtagning och passageröntgen.

Upp i ottan och åka till Sahlgrenska. Jag var där några minuter i sju och efter fem rör blod var det dags att gå upp till kirurgmottagningen. Jag fick träffa en av de sköterskor som träffade mig flera gånger förra året efter min operation, då jag inte kunde äta och fick dropp. Hon var så imponerad av hur frisk, stark och glad jag såg ut! Hon var dessutom väldigt imponerad av mitt midjemått - 88 cm. Jag berättade om mitt lilla viktäventyr över året - om mina 20 kilos ökning och mina hittils. 9 kilo viktnedgång. Det jag själv noterar just nu är att mina mått minskar, fast min vikt inte minskar lika tydligt/fort. Jag har börjat få muskler! Kroppen är "hårdare". Även de muskler som finns på insidan som man inte märker har blivit starkare. Jag kissade lätt på mig förut om jag skrattade för mycket vilket var SKITROLIGT tyckte mina älskade ungar när vi skojade som bäst här hemma. Men detta problem har faktiskt försvunnit under året - muskelkraften i mitt bäcken har blivit starkare också.
Sköterskan uttryckte verkligen sin glädje över att jag mår så bra! Hon sa att hon verkligen skulle berätta för Torsten hur fräsch, frisk och glad jag är, ett år senare. 😊

Efter vårt möte var det dags för passageröntgen. Jag hamnade i samma röntgenrum och med samma sköterskor som året innan men däremot var det en ny läkare - en ung saudisk kille som bara varit här i snart fyra år. Han var så trevlig och pratade så bra svenska! Vi hade riktigt trevligt i röntgen där vi tillsammans diskuterade mina inre organ och hur äckligt det är med kontrastvätska!

Han frågade mig varför jag hade återkopplat mig och jag berättade kort varför. Han tyckte att jag tagit ett klokt beslut och berättade över sin oro över alla dessa unga människor som kom till röntgen inför sin överviktsoperation. De har ju inte ens vuxit klart, var hans åsikt.

Jag svalde och kontrasten rann ner till magsäcken...nästan allt. Lite såg ut som det stannade i matstrupen och läkaren bad mig svälja för att få ned det och varje gång det släppte i matstrupen så kom en liten rap. Både han och jag kunde snabbt konstatera att den kontrastvätska som kom ner i magsäcken gick snabbt vidare ut i tarmen och det såg verkligen BRA ut...utom det som syntes på matstrupen. Det slog mig att när jag fått i mig tre plastmuggar med kontrastvätska och det stannade lite i matstrupen varje gång att det är det HÄR jag känner när det dunkar och drar i bröstkorgen...det som fick mig att tro att jag kanske hade förmaksflimmer. Det är det HÄR som jag känner när jag äter något som är "svampigt" som t ex bröd och ris förr i tiden, då kunde det fastna och jag fick inte loss det om jag inte drack något. Det här är ett problem jag haft i 20-30 år så det har inget med min gastric bypassoperation att göra alls. NU kanske jag kan få veta vad detta är, även om det faktiskt inte påverkar mitt liv särskilt mycket..men det är SKÖNT att få veta varför jag känner det jag känner ibland och tänka att det inte är magen utan det är matstrupen som bråkar med mig.
Röntgenläkaren sa att det här kommer ju min kirurg se och kommer höra av sig till mig för vidare utredning. Det kanske inte är något man kan  göra något åt men det känns bra att veta vad det är.

Det är lätt att bli nojig när man haft flera förmaksflimmer och konstigheter med magen efter operationerna.

Jag gick ut från Sahlgrenska med ett brett leende på läpparna!

Åkte ner till stan och firade med en fika på stan!
























När jag hade fikat färdigt gick jag in i femman och planerade att shoppa något till mig själv som present. Tänkte verkligen ta det lugnt! Jag hade tagit tjänstledigt hela dagen så jag kunde verkligen UNNA mig att bara vara och göra vad jag hade lust med.
Först åkte jag upp till andra våning för att gå på toaletten innan för jag kände hur det bråkade i magen och det var ju inte så konstigt med tanke på hur mycket kontrast jag hade druckit...jag kände bara hur det blev varmt .... rusar in på toaletten och får dra av mig allt på underkroppen och kasta trosor och tvätta mig ..jo, en liten olycka hände liksom! Jag hade inte en chans! Tur att det ändå inte blev värre än så. Drog på mig kläderna och gick in på H&M och det gick inte många minuter förrän jag fick rusa tillbaka till toaletten. FYRA GÅNGER!
Sedan lugnade sig magen. *pust*
Köpte mig ett linne och en tunn, långärmad tröja som present till mig själv och min fantastiska mage! 🙌

För ett år sedan visste jag verkligen inte hur det skulle bli. Det var verkligen en chansning och jag tänkte att jag kanske skulle dö men om jag inte gjorde något skulle jag ändå dö - långsamt. Jag är så glad att jag vågade ta detta beslut!
Jag mår tusen gånger bättre. Jag är starkare! Jag är friskare! Jag tar upp näring!
Jag inbillade mig att jag skulle kunna ha kontroll på min vikt detta år och efter några bakslag har jag ändå börjat få kontroll på vikten. Vid den här tiden nästa år så ska jag väl ha total kontroll. Tålamod har inte varit min grej men jag har verkligen lärt mig många saker det här året.
Leptinresistens, autoimmun Paleo, äta tre gånger om dygnet och inte mer, äta bra tillskott utan att överdriva etc. Jag har sakta men säkert börjat få kontroll över min kropp och dess funktioner och jag är otroligt tacksam och glad över att idag har jag förutsättningarna att få ordning på det som är i obalans - det hade jag inte när jag var gastric bypassopererad.
Det är så tragiskt när jag får nya deltagare i min stödgrupp som är multisjuka och dessutom överviktsopererade och man inser snabbt att de aldrig kommer bli friska så länge de har de näringsbrister och icke fungerande matsmältningsorgan. Många vill inte ens chansa att be om en återställning för de är rädda att de kommer dö eller gå upp i vikt.

Ja, man går upp i vikt men man dör inte av det. Man kan gå ner i vikt när man fått balans på kroppen.

Att få balans på sin kropp kräver både kunskap och tålamod.
Men det går!

Jag kan bara känna mig otroligt ödmjuk och tacksam idag!
Ett stort tack till er som orkar läsa och följa mig också!
Jag skriver inte så mycket och ofta just nu - jag har mina perioder då jag lägger mer energi på andra saker. Jag är däremot aktiv i min stödgrupp och min lchf-grupp.
Jag återkommer med mina provsvar och även vad som händer med matstrupen!

💖 💖💖 💖 💖 💖💖💖💖

Jag har ju skrivit så många gånger att mitt hår har börjat växa och första bilden är från i januari då jag klippte mig och den andra bilden är från igår, nyklippt sedan en vecka tillbaka. Det är ingen dramatisk förändring men jag känner att håret har blivit tjockare och växer sakta.



söndag 5 mars 2017

Viktrapport

Ni som följer min blogg vet att jag kämpat som en tok med vikten de sista månaderna och det har verkligen inte gått bra. Jag har bara gått UPP i vikt istället för det jag ville - gå NER i vikt. Paniken har slagit till som en käftsmäll varje gång jag ställt mig på vågen. Det gick så långt att jag fick "order" av mina barn att inte ställa mig på vågen utan känna efter istället.
Jag har ju även provat olika metoder för att gå ner i vikt och inget har verkat fungera förrän nu i slutet och jag har verkligen känt att jag har gått ner i vikt. Jackan har slutat strama, kläderna jag brukar ha börjar kännas som de var förut etc.
Idag var det dags att väga sig och jag fick bekräftat att det jag gör just nu fungerar. Jag har gått ner nio kilo på drygt två månader (åtta veckor) med två sjukveckor inkluderat.

Så drygt ett kilo i veckan!


Här har ni en graf över hur det har sett ut sedan jag gjorde min återställningsoperation den 5 april 2016. Det har verkligen varit en liten berg - och dalbana med mest uppförsbackar.

Jag har alltså tolv kilo kvar till den vikt jag hade vid återkopplingsoperationen. Jag kommer inte väga exakt samma som då, det tror jag inte men däremot kommer jag inte väga 20 kilo mer än då.
Jag har ett mål att komma i mål lagom till sommaren - stress ska inte finnas i detta även om det är svårt att låta bli att stressa över det.
Jag kommer nog inte kunna pusta ut helt innan jag väger tvåsiffrigt igen.

Man VILL INTE väga tresiffrigt. Det bara är så!

Jag kommer fortsätta med mitt program:

1. Äta enligt leptinprogrammet - 3 gånger om dagen, inga mellanmål och följa klockan.

De kosttillskott som Martina rekommenderar tar jag en paus från för jag har börjat känna en känsla som jag inte vill känna - små flimmer i bröstkorgen. Så kunde jag känna innan jag fick mina förmaksflimmer för många år sedan och det vill jag INTE uppleva igen. Ett av tillskotten som Martina skriver om är Taurin och jag vet att det kan stressa hjärtat. Därför tar jag en paus på en månad från dessa för att se om mina flimmerkänslor försvinner. Kände ju även att magsäcken inte riktigt var "pigg" på att tömma sig direkt efter mina sjukveckor för två veckor sedan men det har blivit bättre och känns i princip helt bra nu.

2. Mejerifritt! Jag "fuskar" ibland med ost - det blir gärna mitt lördagsgodis.

3. Strikt lågkolhydratkost med AIP-profil. Jag har gått ifrån AIP-listan när det gäller ägg och kryddor. Så jag lagar mat i kokosolja och jag har en tesked kokosolja i kaffet och inget smör. Jag har däremot stekt något ägg i lite smör. Jag använder kokosmjölk i maten och jag använder mig av de grönsaker som är godkända enligt AIP men är de som har så lite kolhydrater som möjligt - kål, lök, gröna grönsaker etc. Jag har minskat betydligt på mitt fettintag överlag i och med att jag inte använder smör i vare sig mat eller kaffe. Jag använder ju inte heller mejerier i maten så totalt har jag nog minskat fettintaget med 50%. Jag har återinfört två ägg till frukost men kommer också hålla koll på om det påverkar vikten negativt. (Det tror jag dock inte att det gör.)
AIP äter inga frön och nötter så detta försöker jag också låta bli förutom i kryddorna.

4. Jag äter de kosttillskott som Morley Robbins rekommenderar.

5. Jag tänker också på bakteriefloran och tarmslemhinnan i magen: Probiotika-kur på sju dagar har jag precis ätit och nu får jag i mig minst en version av prebiotika: Fermenterad rödbetsjuice (ca 1 dl/dagen) uppblandat med citronsaft och ingefära. Surkål (en matsked) till maten.

6. Mina dagliga (nästan) promenader mellan jobb och bussen. Det blir ca fem kilometer om dagen.
När vädret blir finare kommer jag öka denna promenad med minst två kilometer till.

Ja, det var ungefär det jag gör och ska fortsätta med!
Jag har känt mig mer "hungrig" den sista veckan och det kan bero på olika saker: För lite fett som triggar igång min hunger eller att kroppen vill ha mer näring efter mina sjukveckor. Jag har fått ont i mitt knä igen efter att jag blev frisk och jag känner tydligt var det onda sitter - i musklerna på utsidan på knäet och det drar ända upp till stussen så lite stretching skulle nog göra susen. Jag pinnar på mellan buss och jobb för att fortsätta stärka mina muskler. Äter ju även extra collagen-tillskott och MSM. Annars får jag backa tillbaka till 100% AIP. (Autoimmun Protokoll Paleo).



lördag 25 februari 2017

Vem behöver undvika fettbomber och fettkaffe?

Jason Fung är en "tung" man inom LCHF-kretsarna och Kostdoktorn publicerar med jämna mellanrum artiklar som Jason Fung har skrivit. Det var han som fick mig att minska på mitt protein-intag och det är även han som på något bakvänt sätt precis har satt ord på det jag själv har skrivit om när det gäller min egen viktuppgång efter min återställningsoperation - jag är leptinresistent.


Här kommer min översättning av artikeln som på engelska heter:

Who needs to avoid Fat Bombs and BPC?

Kan du genom att äta extra fett med Fettbomber och Fettkaffe gör dig fet? Här är det korta svaret. Ja och nej. Om du är smal, och sedan äter fett kommer det inte att göra dig fet. Om du är överviktig / fet så ja, att äta mer fett kommer göra dig fet. Låt mig förklara. Svaret har naturligtvis ingenting att göra med kalorier (en helt föråldrad och oanvändbart begrepp) och har allt att göra med fysiologi. Låt oss backa lite. 

Under en ketogen- / LCHF-kost, uppmuntras människor att äta den stora majoriteten av kalorier från fett. I allmänhet bör de äta riktig mat, tills man är mätt. Vissa människor har uppfattat detta som att det innebär att de ska lägga till extra fett till allt de äter - notera hur populära "Fatbomber" är - snacks eller mat med mycket hög fetthalt eller Fettkaffe - kaffe med tillsats av extra olja (MCT, kokos etc). Det har funnits vissa människor som tycker att detta bromsar viktminskning och andra som känner inte upplever det. Så vad händer?

Insulin är den huvdsakliga drivkraften för viktökning. När du får kroppsfett, reagerar kroppen genom att öka utsöndringen av ett hormon som kallas leptin, som berättar för kroppen att sluta gå upp i vikt. Detta är en negativ återkopplingsslinga , som syftar till att hindra oss från att bli för feta. Detta är en överlevnadsmekanism, eftersom feta djur som inte kan röra sig ordentligt och kommer bli uppätna. Detta är också ett av skälen till att människor säger "Vi är genetiskt programmerade för att äta allt vi ser framför oss" eller "Vi är programmerade att bli feta, men maten var en bristvara" är helt idiotiska fel. Så varför fungerar det inte för oss?

Insulin och leptin är i huvudsak varandras motsatser. Det ena berättar för vår kropp att lagra kroppsfett och den andra säger till kroppen att sluta lagra kroppsfett. Om vi fortsätter att äta fruktos, som orsakar insulinresistens och långvarigt höga insulinnivåer, då kommer vi också ständigt att stimulera leptinet. Som alla hormoner så orsakar långvariga höga hormonnivåer till att de hormonella receptorerna blir lägre (nedregleras) och utvecklar en resistens. Så långvariga höga leptinnivåer leder så smånginom till leptinresistens, vilket är exakt vad vi ser hos personer med fetma. Så, smala personer är leptinkänsliga och feta människor är leptinresistenta. 
 


Låt oss nu tänka på fysiologin av att äta fett. Kom ihåg att det finns endast två bränslen för kroppen - du bränner antingen socker eller bränna fett. När du äter kolhydrater eller överskott av protein, går det till levern genom portvenen och stimulerar insulinet, som talar om för kroppen att börja bränna socker, och lagra resten som glykogen eller fett. Fett, å andra sidan, gör inte något sådant. Det absorberas i tarmarna som kylomikroner, som går genom det lymfatiska systemet till stora lymfstammen och direkt in i blodcirkulationen (ej portvenen i levern). Därifrån går det in i fettcellerna där det lagras. Med andra ord, det är inte fettet som påverkar levern, och därför behöver det inte någon hjälp från insulinsignaleringen utan går direkt in i fettdepåerna. 

Så, betyder inte det att att äta fett gör dig fet? Nej, nej, inte alls. Låt oss ta en smal person (som är leptinkänslig) först. Kommer ni ihåg historien om Sam Felthams experiment där han åt 5000 kalorier om dagen? Han åt enormt mycket kalorier varje dag och gick ändå inte upp i vikt. (53% fett, 10% kolhydrater). Så äter du mycket fett kommer det lagras i fettcellerna, men insulinet ökar inte. Så när fettmassan går upp, så gör leptinet det också. Eftersom smala personer är känsliga för leptin, kommer hen att sluta äta för att låta kroppsvikten gå tillbaka. Om du tvångsmatas, som Sam gjorde, kommer ämnesomsättningen att bränna bort de extra kalorierna.  

Situationen är för feta att de är leptinresistenta. Så äter du massor av fett, går inte insulinet upp. Men en "fettbomb" går direkt in i dina fettdepåer. Du svarar genom öka leptinet i blodet. Men här är skillnaden. Din kropp bryr sig inte. Den är resistent mot effekterna av leptin. Så, din ämnesomsättning går inte upp. Ingen av de gynnsamma effekterna av att äta fettbomber dyker upp. Och ja, du måste så småningom bränna bort det extra fett du har tagit in. 

I praktiken innebär det följande. Om du är smal och leptinkänslig och äter mer fett, som t ex ost, så kommer det inte göra att du går upp i vikt. Men om du försöker gå ner i vikt och har problem med fetma/insulin/leptin-resistens och då tillsätter extra fett till dina måltider, så är det ingen bra idé. Än en gång, du kan se att vi inte behöver gå tillbaka till det föråldrade och värdelösa begreppet kalorier. Fetma är en hormonell obalans, inte en kalori-obalans. 

Vad kan du göra i stället? Tja, äta mer kolhydrater är inte en bra idé. Inte heller äta mer protein eller mer fett. Så, vad återstår? Det är vad vi kallar fasta. 

Vid denna punkt, kanske du oroar dig för näringsbrister. Det är därför så många talar om näringstäthet. Hur kan du få ut maximalt med näring från ett minimalt intag av kalorier? Detta kan förvirra. Varför bryr jag mig? Fråga dig själv - är du orolig för att ta tag i din övervikt eller att få näringsbrist? Om du väljer övervikt, oroa dig för övervikten. Du behöver inte mer näringsämnen, du behöver mindre. Mindre av allt. 

Är du istället orolig för näringsbrister, behandla näringsbristerna men låt oss vara tydliga - detta har ingenting med behandling av övervikt att göra. Om du är orolig för till exempel C-vitamin, eftersom du har skörbjugg, så med alla medel, ät livsmedel med mycket c-vitamin. Det kommer dock inte ha någon större skillnad för din viktnedgång. Frågan om övervikt och frågan om näringsbrist är helt olika. Blanda inte ihop dessa. Jag behandlar övervikt, inte beriberi (tiaminbristsjukdom). Jag oroar mig kring hyperinsulinemi/insulinresistens/leptinmotstånd. Om du är leptinresistent, så nej, att lägga till mer fett gör inte att du går ner i vikt. Fettbomber, för dig, är ingen bra idé, 

_________________________________________________________________________________

Min kommentar: Ja, inte är det en bra idé att överviktsoperera sig så att man först och främst hamnar i svält, vilket i sin tur också sänker din ämnesomsättning, lägger på en fysisk stress som båda förhindrar dig från att gå ner i vikt. Ja, det fungerar i ett inledningsskede för de flesta men efter ca 3-5 år kommer reaktionen från detta och du börjar gå upp i vikt, igen. Lägg därtill de näringsbrister som börjar så smått märkas av, åtminstone inne i kroppen. Din hjärna kanske inte uppfattar dem förrän de är akuta men inne i kroppens celler är stressnivån så hög att dina mitokondrier "skriker" efter den näring de behöver för att hålla igång din fysiska kropp. 
Äter du jämte detta en kost som består av mycket kolhydrater så upprätthåller du den insulinresistens som du kanske hade när du opererade dig. Den försvinner i inledningsskedet också eftersom mängden socker du får i dig i början av ditt liv som överviktsopererad är så mycket mindre än innan men ditt upptag av kolhydrater är 100%, även som överviktsopererad. Det "nya" inom överviktsoperationsvärlden är att äta LCHF direkt efter operationen som en slags garanti att gå ner i vikt och behålla den...medan många som är överviktsopererade börjar med LCHF efter att de gått upp i vikt. Det gjorde jag. Jag lång kring 140 kg när jag började med LCHF och gick ner till 90, där tog det stopp men jag var nöjd med det ändå. 
Under dessa år på LCHF gick jag från insulin - och leptinresistent till enbart leptinresistent, dock KUNDE jag äta mängder med fett av en enda anledning, utan att gå upp i vikt - min tarm tog inte upp det, jag sket ut det bokstavligen. Ibland brakade ju magen ihop fullständigt och jag fick springa på toa 5-10 gånger en förmiddag. Då hade jag ätit för mycket fett! 

Så när jag återställde mig, kunde kroppen återigen ta upp fett vilket jag inte ens tänkte på - särskilt inte när jag ätit och levt i LCHF-världen i nästan sex år. Jag trodde att jag var fullständigt immun mot fett. Uppenbarligen var det inte så. Jag gick upp 20 kg. Det var först när jag började reducera fettet, hålla mig till mitt leptin-program och hålla mig under 1500 kalorier/dag som jag kände att NU börjar det hända saker. Jag lade även till Autoimmun Program Paleo för att läka min tarm och den närings-cocktail som jag satt ihop utifrån Morley Robbins rekommendationer. Jag känner att de funkar faktiskt - jag får inte samma svettningsattacker, sover bättre och mår bättre i mina leder. 

Jag tappade tråden lite när jag blev sjuk i maginfluensa och bihåleinfektion för jag kunde inte äta när och hur jag ville. Efter mina två sjukveckor upplevde jag dessutom att magsäcken inte ville tömma sig som vanligt. Jag blev jättesvullen, främst på kvällen och det var så illa att det var svårt att sitta ner. Jag upplevde också att jag fortfarande var full i magsäcken på morgonen vilket också innebar att jag inte kunde äta på morgonen, det viktigaste proteinintaget under hela dagen. Jag har inte tuggat så mycket heller, utan hela den här veckan blev det soppa till lunch och något lättuggat på kvällen. 
Jag började misstänka att jag fått Gastropares - långsam tömning av magsäcken - som drabbar främst diabetiker men kan också uppstå efter en kirurgisk nervskada. Jag känner en kvinna i USA som fick detta efter sin återkopplingsoperation och hon berättade att hon fick det ett helt år efter sin återställning så jag kände att jag absolut skulle kunna råka ut för detta. 
Jag har under den här veckan ändå känt att jag sakta börjat bli bättre och att magsäcken tömmer sig igen som den ska. Det kanske kommer tillbaka men just nu känns det som vanligt igen. Det kanske helt enkelt var en reaktion på mina två sjukveckor, då jag dels var magsjuk och sedan veckan därpå åt väldigt mycket värktabletter och åt dåligt. 

Så nyckeln till att gå ner i vikt i mitt fall och alla som slåss med övervikt är egentligen en enda (eller två) - att ta itu med sin insulinresistens och sin leptinresistens. Det finns tester för att kolla dessa! C-peptidprov är ett av dem! Vilket sällan görs i samband med hälsoundersökningar inför en överviktsoperation. 

Det finns även prover för leptinresistens men är svårare att få, av någon anledning. 
Men läs mina inlägg om detta i min blogg så hittar du ändå symptom och även hur du kan komma i ordning med detta med leptinprogram och tillskott för att kicka igång produktionen. 
Jag märker ju tydligt i dagsläget att jag sakta men säkert börjat gå ner i vikt igen. I april 2017 är det ett år efter min återställning så det ska bli spännande att se vad vikten står på då. 

Jag har inte vägt mig ännu då jag oroar mig lite över hur kroppen svarat på sjukdom och slarv med maten. Svält är lika illa som att överäta i det här fallet. 

Jag har iallafall tagit en sju-dagarskur med probiotika för att få lite balans i bakteriefloran efter min maginfluensa. Till detta dricker jag ett litet glas med rödbetsjuice blandat med ingefära och citron - blandar ner min zinktinktur som smakar apa i detta och får på så sätt i mig allt som är bra! 

Glöm inte att jag oroade mig för att bli hungrig och sockersugen om jag minskade på fett och ökade mängden grönsaker istället, vilket jag inte blev. Det går att äta sig mätt på lagom med bra fett, 50 gram protein och massor med grönsaker istället. Det är inte mängden som är faran - det är vad det är som kan vara en fara. Det är stor skillnad på en deciliter pasta och oliver eller en deciliter ägg och bröd. 
Det ingår också en "naturlig" fasteperiod på minst tolv timmar i leptinprogrammet då jag äter mitt sista mål mat på kvällen vid sextiden och äter frukost ca tolv timmar senare. På helgerna kan det till och med bli längre när jag har sovmorgon. Sexton timmar blir det inte men det måste det inte bli heller. Jag tror nyckeln är just att äta dessa tre mål mat, inga mellanmål och även NÄR man äter det som spelar en stor roll. 






lördag 18 februari 2017

Vabruari = Vård av vuxen (Mig själv)

Söndagen för två veckor sedan stod jag i köket som vanligt och lagade veckans lunchmat, till jobbet. Den här gången skulle det bli med rödkål och köttfärs som bas utifrån AIP-kosten. Inne på vecka tre och kände hur allt började rulla på ganska bra. Promenaderna fram och tillbaka mellan Eriksdal och jobbet gick som på räls, maten funkade och tillskotten intogs som de skulle. Vad kan gå fel liksom?

Räknade inte med att bli... MAGSJUK!
Redan på kvällen kände jag mig konstig i magen men tänkte att det går nog över under natten.
Vaknar och det första jag får göra är att springa på toa och kräkas...och sedan följde samma mönster hela dagen.
Jag försökte få i mig lite vätska mellan attackerna men det var inte så lätt.
Dagen därpå var jag "bara" illamående och dålig i magen men slapp att kräkas. Tänkte att det är nog över tills på onsdagen för vem är magsjuk i mer än max tre dagar? Jag följde med sonen till veterinären med min stora hankatt men kände redan i bilen att det nog inte var en så bra idé. Tur att även veterinärmottagningar har toaletter!
Jag fick helt enkelt ringa jobbet och meddela att jag nog faktiskt inte kommer på hela veckan för magen var i olag på exakt samma sätt, resten av veckan. Jag vågade inte gå mer än två meter från toaletten och jag var själv lite chockerad över hur mycket vätska som kan komma ut ur en tarm...Snacka om effektiv fasta och tarm-rensning!
Katterna (hämtade en ny kisse på fredagen som döptes till Vilde och han gillar verkligen att ligga så nära ens ansikte som möjligt) tyckte det var trevligt med sällskap hemma som de kunde sova på och jag har nog aldrig sovit så mycket i hela mitt liv. Jag orkade vara vaken max en timme i taget.
Framåt fredagen kändes det ändå som det började ge sig så jag tog ju i lite för mycket med att inbilla mig att jag kunde gå ner till ICA och handla lite...det var på håret kan man säga!
Lördag eftermiddag blev sista "attacken" så på söndagen tog jag mod till mig att ta en sväng till Bäckebol och handla lite på sista readagen för Mio. Det gick bra!
På kvällen när jag kom hem började jag nysa och hosta...va faaaan! Fick ringa jobbet och sjukskriva mig, ytterligare en vecka!
Måndag morgon vaknade jag och det kändes som någon gett mig en rak höger! Bihålorna höll på att sprängas! Jag nös och näsan rann som ett vattenfall! Så ont i huvudet att jag grät. Jag frös, jag svettades och tyckte att jag var döende, som en man med "man-cold".
Den fick min son...
så jag fick sällskap hemma med en sjuk son. Min yngste son var förkyld också men veckan innan. Oliver (på bilden) låg hemma med både dålig mage och förkyld så vi fick samma virus.
Kändes som hela familjen var sjuka, inklusive katterna. Min kattunge tog med sig hem skabb och en ögoninfektion som jag fick ta ut medicin mot från veterinären när jag hade kastrerat min stora katt, Sote.
Så de mesta mina pengar gick till dessa två veckor var: näsdukar, nässpray, Echinea, Ingefära, te, huduvärkstabletter, kattmedicin och sånt.
AIP-kosten fick jag inte i mig så jag fuskade och åt det jag ville ha och orkade: Korv på längden och tvären!

Mitt förkylningsvirus satte sig på mina slemhinnor i huvudet, inklusive ögonen. Jag kan ju erkänna att jag ser för hemsk ut! Mitt röda öga fick jag pga att jag kräktes i onsdags - att äta värktabletter men ingen mat fick mig att kräkas och jag spränger blodkärl både kring och i ögonen. Därav denna blodutgjutelse.
Det tar väl någon vecka eller två innan det läker.
Idag, lördag, börjar jag känna mig som människa igen.
Jag har ALDRIG varit hemma två veckor för någon attack av ett virus förut i hela mitt liv.

Jag längtar verkligen till måndag så jag kan åka till jobbet.
Jag hatar min soffa, teven och datorn just nu!

Jag vill ha frisk luft och energin tillbaka!

Jag har tappat all ork jag hade så det kommer nog ta ett tag innan jag orkar gå fram och tillbaka mellan Eriksdal och jobbet igen men jag längtar!
Jag har INTE vägt mig! Orsak: Jag måste få igång kost och motion igen för jag har tappat i vikt pga dåligt med mat och den vikten är inte rätt vikt. Så jag väntar med att väga mig i minst två veckor till.

Jag började med AIP igen, igår. Jag gör fortfarande fel - trodde att fiberhusk var okej men det är det inte och det testade jag igår att baka med och idag är magen uppsvälld och jag blev illamående. Fick en länk till The Paleo Mom om husk och det är inte så bra som många säger...
Klarade inte att äta frukost alls i morse pga det men nu har jag ätit mat iallafall - fläskkarré och butternutsquash.

Just nu älskar jag mitt hår! Det har blivit så fint och växer sakta ner mot axlarna...jag är så glad!


söndag 29 januari 2017

Två veckor på AIP-kost

Idag har jag ätit AIP i två veckor och jag har hållit mitt löfte att INTE väga mig förrän det har gått fyra veckor. Men jo, jag märker skillnad. Min jacka stramar inte på samma sätt längre och det känns som något kilo har försvunnit.
Men det finns andra saker som jag tycker ändrat sig - mina leder mår bättre och bättre. Igår var jag ute och fotade och blev naturligtvis kissnödig mitt i skogen. Jag brukar få hitta något träd så jag har en gren att hålla mig i när jag sätter mig ner och även sedan när jag ska komma upp. Igår behövde jag inget träd som stöd! Märker också på min erbarmliga tumme att stelheten som ändå har suttit kvar även när känseln kom tillbaka, har börjat försvinna med. Jag kan böja tummen mer och mer och styrkan i den börjar komma tillbaka. Jag KAN skruva upp saker igen!
Jag drabbades av illamående, yrsel och huvudvärk i onsdags som höll i sig i tre dagar. Om det beror på kosten eller ett virus har jag ingen aning om eftersom min yngste son också var illamående och hade ont i magen i fredags...fast han har ju börjat med LCHF igen för tusende gången. Ha ha! 😏

AIP-kosten är sjukt tråkig i mina ögon. Men jag kör en strikt version också utan rotfrukter, frukt och konstiga mjölsorter som jag aldrig hört talas om.
För mig är det protein och grönsaker med lågt kolhydratinnehåll som gäller och till detta, kokosolja och olivolja. Inget mer.
Det godaste är nog grytorna med kokosmjölk och lättast för mig att äta känns det som.
Så vecka ett blev det Krav-kycklng med blomkål och kokosmjölk.
Andra veckan blev det hönsfärs med strimlad vitkål och kokosmjölk.
Jag äter räkor eller kräftstjärtar med sallad efter jobbet men fick bannor när det visade sig att jag äter handskalade som ligger i saltlösning för i den var det både socker och citronsyra och annan skit. Så nu får det bli färska eller frysta...eller något annat.
Igår när jag kom hem från skogen strimlade jag fläskkarré och stekte med lök och vitlök och åt med sallad. Det funkade bra också.
Jag är jättesugen på lchf-pannkakor! Det är nog det första jag ska laga när jag "får" äta sådant igen.
Men just nu är min mat min medicin och ska så vara i minst två veckor till.
Jag kommer utvärdera om jag vill fortsätta sedan. En vecka i taget. Det tar tid att vänja sig vid nya kostvanor också även om det inte är jättestora skillnader men att sakna ägg, smör och svartpeppar trodde jag väl aldrig att jag skulle göra i mitt liv! 😆

Jag fick även hem mina tillskott som jag skrivit om i föregående inlägg så jag ser verkligen fram emot om jag märker någon skillnad på ... ja, egentligen känns det som jag inte direkt har något exakt som jag kan mäta längre när det gäller brister. Jo, naglarna! De är fortfarande böjda men inte lika mjuka. Nä, det känns mer som om jag är i läget att jag vill må bra, bättre än jag gör nu men jag mår bra..ha ha. Så knasigt!
Jag läker!
Jag läker min tarmslemhinna!
Jag läker min läckande tarm!
Jag tar upp näring!
Jag går ner i vikt! (Tror jag)
Jag vill sluta få hot flashes! Jag HATAR att svettas och frysa om vartannat! DET ska dessa tillskott ändra på tydligen!
Jag vill sluta få migränanfall som räcker i två och en halv dag!
Detta är typiska hormonella obalanser och det är ju inte så konstigt att jag har.

Jag märker att jag har fått tillbaka muskelstyrka som jag inte haft...när man tänker på muskler så tänker man bara på de yttre musklerna men även de inre organen och de muskler man använder för andra saker känner jag är starkare också. DET är häftigt!

Idag kom frågan upp i min stödgrupp om det var någon som är återställd som fått några komplikationer av sin återställning.
Jag kom på att nej, inga komplikationer.
De komplikationer jag har är enbart efter min gbp-operation och inget efter min återställning om man inte menar viktuppgång vilket jag anser bara vara en reaktion på att kroppens signalsystem ska komma igång igen.

Jag är inte deppig i alla fall för jag tror och tycker att jag är på rätt väg nu även om jag kommer hata kokosolja innan detta är slut. 😝