söndag 18 oktober 2015

Vågar du chansa?

Jag skulle kunna fylla min blogg med historier från människor som opererat sig om råkat ut för hemska komplikationer; allt från rent fysiska skador orsakade av själva ingreppet till näringsbrister som smyger sig på alla sakta men säkert efter operationen. Ibland kommer det in människor som man mer eller mindre är förvånad över att de överlevt det, de berättar:
Tima är en sådan kvinna. En ung, vacker tjej som öppet och ärligt skrivit ner sin historia i min stödgrupp. Jag frågade henne om jag fick publicera hennes berättelse och det fick jag. Jag har inte ändrat något, bara kopierat rakt av.
Jag lägger även in Jessicas berättelse efter Timas.

Tima opererade sig när hon var 24 år gammal.


Del 1 av 8

2009 02/02 bokades tid för operation i Libanon. Jag valde att göra det utomlands för att väntetiden till att få tid i Sverige på den tiden var lång. Jag skulle genomgå en stor gastric by pass operation och mitt liv skulle förändras. Innan dess mådde jag dåligt. Jag kunde inte hitta kläder som passade mig. Jag hade ett bra självförtroende för jag fick mycket uppmärksamhet av killar trots min övervikt. Men det var inte det som var största problemet för mig. Jag SJÄLV tyckte inte om min kropp. Jag bantade och provade alla möjliga sätt att gå ner i vikt på, men lyckades inte att gå ner till normalvikt. Jag vägde 102 kg till min korta längd 157 cm. Min hälsa innan op var skit bra. Jag hade inga problem med blodtryck, diabetes, eller vitaminbrist. Jag var helt frisk och besökte läkaren mindre än 1 gång om året. Dagen kom och jag gör operationen som många pratat om att vara de bästa de gjort i sitt liv.
Jag vaknar upp och är helt utslagen. Kirurgen kommer in och talar om för mig att de inte lyckades att göra titthålsoperation utan de var tvungna att öppna upp i mitten av magen ca 20 cm. Jag tänker inte mycket på det utan dagarna går och jag åker hem dagen efter. De första 3 månaderna var väldigt tuffa. Man skulle äta flytande kost och det gick jätte bra. När jag skulle börja med nästa steg som var puré mat var det inte lika roligt mer. Många gånger hoppade jag över måltiden bara för att inte behöva spy upp den. Det var jätte svårt samtidigt började jag få vitaminbrist.
I april månad (efter 3 månader) började jag få ont i magen. Jag åker in till akuten och de ger mig smärtstillande. Dagen efter säger de att jag ska åka hem och vänta tills jag får en tid för röntgen. Det gick inte 24h förrän jag var på akuten igen. De skickade mig akut till röntgen avdelning och jag röntgas. De kunde inte se att det fanns något som är fel och skickar hem mig igen. I 2 månader håller jag på så. In och ut från akuten. De gör en gastroskopi (kamera ner i magsäcken) men hittar inte heller något som kan vara orsaken till mina smärtor. Under den tiden tappar jag mycket vikt och får mer vitaminbrist för jag åt knappt något på grund av smärtorna. Jag hade så pass ont så jag skrek precis som när man föder barn. Jag hamnade på akuten och krävde av dom att bli inlagd och då startade läkare en utredning. De kunde inte göra något mer. De gav mig smärtstillande så fort jag fick ont. Familjen skulle resa och jag var planerad att åka med. Min syster packar min resväska och jag går ut från sjukhuset 6h innan vi ska åka till flygplatsen. Jag tar med mig smärtstillande för om de skulle hända att jag skulle få ont. På flygplatsen ringer läkaren från Lund sjukhus.
-"Fatima du har höga leverhöjder och du tar en risk att åka, vill du verkligen ta den risken?"
Det enda jag gör är att gråta. Jag gråter och gråter och vet inte vad jag ska göra mer. Hela min familj står med mig och alla gråter. Jag bestämde mig för att åka ändå för att träffa kirurgen som gjorde operationen från allra början.
Vi tar flyget först till Turkiet för att sen åka vidare transit till Libanon. I flygplanet får jag svårt att andas och blodtrycket sjönk snabbt ner. Jag svimmade till men vaknade nån minut efter. Jag fick ligga på rygg och benen uppe samtidigt som familjen är skräckslagna och gråter. Jag fick syrgas via mask och det blev lite bättre. Som tur var så var det inte långt kvar tills vi skulle landa. När vi väntat i 2 h blev jag betydligt bättre. Vi går in till gaten men piloten vägrar att flyga om jag skulle åka med. De ville ha ett intyg på att jag kan åka flyg. Var skulle jag skaffa de ifrån, mitt i allt? Jag och äldsta systern stannar i Turkiet och flyger dagen efter till Libanon. Samma dag fick jag tid hos läkaren och vi bestämde om en ny tid för undersökning om 3 dagar. Det gick 1.5 dag. Jag sitter på soffan och har ont. Smärtan hade jag dag in och dag ut. Timme in och timme ut. Plötsligt började jag spy blod. Klumpar av blod. De såg ut som jag spydde upp lever så mörkt som det var. Jag svimmar och vaknar till på en brits i hallen på sjukhuset i den staden vi bodde i.


Del 2 av 8

Jag hör min syster bråka med någon och säga, ni måste hjälpa henne. Det visade sig att de nekade mig vård och ville att jag skulle åka in till Beirut med ambulans till de sjukhuset jag opererades på. Ambulansen dröjer ett tag tills den kommer. Jag svimmar emellanåt för jag minns inte hur jag flyttades. Jag vaknade upp i ambulansen. Musiken var hög och min kusin satt bredvid mig. Jag hade jätte ont och kände att nu dör jag. Snart stoppar mitt hjärta att slå.
Jag känner hur hela jag hoppar upp och ner på den lilla lilla britsen där jag ligger. Ambulans föraren hade blåljus på och ropade på mikrofonen att bilar ska flytta på sig. Det var ca 20 min in till Beirut och ytterligare 10 min till sjukhuset. Läkare hade ringt min kirurg så när jag kom fram var han redan där. Jag svimmade igen och när jag vaknade var jag mörbultad och helt slut. Kirurgen kom in och berättade att de hittat 2 hål i magsäcken (lilla fickan) och att de med hjälp av gastroskopi kunde täppa igen hålen med varmt verktyg, typ stryka ihop hålen. Familjen stor grät. Alla kom in och kramade om mig och bara grät. Hade jag kommit in 10 minuter senare hade jag DÖTT. Jag förlorade mycket blod och de vädjade folk om att ge blod. Min familj kunde inte för man får inte vara nära familj. En manlig sjuksköterska ställde upp att donera blod. Pappa var kvar i Sverige. Han pratade med mig på telefon och grät. Jag har aldrig sett pappa gråta. Hela situationen var väldigt svår.
Jag blir bättre och skrivs ut från sjukhuset 2 dagar efter. Jag mådde betydligt bättre men hade fortfarande smärta i magen, men jag kunde äta iallafall. Vid de här laget hade jag förlorat 30kg på väldigt kort tid och på ett ohälsosamt sätt. Jag såg sliten, trött och död ut i ansiktet. Jag åker tillbaka till Sverige.

Efter Libanon besöket på en månad börjar jag få smärtor igen. Smärtan jag hade var svår att beskriva. Det gjorde så pass ont så jag vred på mig och skrek. Jag åkte in på akuten i Lund och där kopplar de vidare mig till ett kirurgisk team som gör dessa gastric by pass operationerna. Kirurgen Mikael och Sven hette de. De pratade om vad de skulle göra och de föreslog en operation där man kopplar om tarmen till andra hållet. Jag var ung och visste egentligen inte vad som var rätt eller fel. Jag går med på op i hopp om att lösa mina komplikationer och få slut på min smärta. De gör operationen och med tanke på att titthålsoperationen misslyckades och de öppna upp i mitten på magen så måste de öppna på samma ställe. Jag vaknar helt dåsig och trött. Jag tittar runt i rummet och ser två äldre män som precis gjort gastric by pass op. En av dom från irak och den andre var romer. Den romerska mannen förs akut på operationssalen för han hade fått inre blödningar. Den andra mannen fick gå hem efter en dag. Jag skrivs ut från sjukhuset i Landskrona och under hela den perioden tog jag starka smärtstillande mediciner för att inte känna smärtan. Några veckor går och jag har fortfarande smärtan kvar. Varje dag. Varje timme. Varje minut. Det gick inte en dag som var smärtfri. Tänk er bara när vi har mensvärk eller dålig i magen brukar man tycka att de gör ont och att det är jobbigt. Tänk dig då ha 10 gånger starkare smärtor och varjeeee dag!!!

Vid den här tiden var jag halv död. Jag kunde inte göra något. Jag kunde inte lämna hemmet. Jag vågade inte riskera att gå ut någonstans för att skulle jag få ont tog jag smärtstillande och somnade. Mitt liv var förstörd och jag önskade att dö. Jag är en person som kämpar. Jag gav inte upp. Jag var på kirurgerna och ville bli bra. Jag kämpade och höll hoppet uppe trots att det var svårt. Mikael och Sven visste inte vad de skulle göra. De visste inte vad problemet var. De gjorde många röntgen bilder och gastroskopi men kunde inte hitta något. Jag gick in och ut till sjukhuset. Efter 6 månader bestämmer kirurgerna sig för att göra ytterligare en op till och denna gången skulle de ta bort hela min magsäck som ej används. Det jag inte visste var att de testade sig fram. Jag var en försökskanin för dom. Jag insåg det senare. Jag hade hoppet kvar.

Del 3 av 8

Tänkte nu är det sista operationen. Tänkte nu kommer jag må bra. Nu kommer jag kunna leva mitt liv. Kunna shoppa, fika, dansa och träffa mina vänner. Leva ett liv utan smärta. Så fel jag hade. Jag genomgår 3:je operationen. Nu hade jag bara lilla magsäcken kvar. Den stora opererades bort. De trodde (testade) att ta bort den utan att veta att just de var problemet och orsaken bakom smärtorna. Några månader går och jag har fortfarande smärtan kvar. Under 2009 fram till 2011 hade jag massa komplikationer och genomgick 3 operationer. Jag hade tappat jätte mkt i vikt. Mer än hälften av mig hade nu gått bort. Jag mådde jätte dåligt och fick ont i magen hela tiden. Jag blir inlagd på Lunds universitets sjukhus och bor där i princip. Jag åkte hem till familjen ibland för att känna att jag har ett annat liv än att bara sitta på sjukhuset. Jag missade mycket under dessa tre åren. Min bror tog studenten och jag var inte med. Min syster starta eget företag och jag fanns inte med. Mina syskon fyllde år och jag satt på sjukhuset i hopp om att bli bra nån dag. Jag bad till gud att ge mig en god hälsa. Jag grät till sömns varje dag. Alla mina kläder och saker hade jag nu på sjukhuset. Allt jag gjorde var att läsa böcker och titta på tv och filmer. Det fanns inte Android och Apple mobiler på den tiden. Jag hade dator men var inte alls aktiv eller medlem på sociala medier. Jag lärde känna folk som var inlagda för gallstens besvär, andra hade cancer och många hade njursten. Många stannade under några dagar till 1 veckas tid och åkte därefter hem. Jag saknade mitt rum. Mitt hem 😢 min familj och hela mitt liv var förstörd.

Dr.Bruno Walter. En hjälte. Min hjälte. Han hade hög status inom vården och han gjorde operationer på de som hade cancer i magen. Mikael och Sven gav upp vid de här laget. De visste inte vad mer de kunde göra. Jag började få hög feber och höga infektions prover. Dr Bruno undersöker mig och upptäcker att det är massa små hål i magsäcken och maten jag åt sipprade ut i hela buken och jag hade massa infektion runt hela magen. De börjar med antibiotika behandling snabbt och tillåter mig att inte äta på två veckor. Jag fick dropp bara. Jag fick inte ens dricka vatten. De gör en liten operation där de kopplar ett drän (slang) från magen och ut i buken. Jag fick öppna upp de dränet några ggr om dagen för att tömma infektionen. De var vit och röd vätska. Det kändes obehagligt men vad mer än så kunde jag göra. Det gällde att bara acceptera. Jag var tvungen att fasta helt. De bestämmer att sätta sond mat. Jag lär mig att hantera den och matar mig själv med en maskin 😔
Det var jätte hemsk period. Att inte kunna äta eller dricka samtidigt som jag sitter bara på sjukhuset utan något kul att göra var väldigt deprimerande. Jag började få självmordstankar. Jag blev arg på min familj och ville inte träffa dom för jag ville inte att de skulle tycka synd om mig. Jag kände mig svag. Jag hade stora vitaminbrister. Jag tappade halva håret. Min hy blev konstig och det var mycke överflöd av hud nu när jag hade tappat 57 kg. Jag vägde 102 kg och gick ner till 45. Jag hade jätte små bröst kvar och en helt platt rumpa. Jag mådde dåligt och grät varje dag. Jag önskade och bad till gud att dö varje dag.
I 4 månader förblev jag fastande i hopp om att hålen ska täppas igen av sig själv. Det var mest Mikael jag hade kontakt med och det var han som hela tiden förnyade veckor om fastandet för att hålen och magsäcken skulle sköta sitt och täppas igen naturligt. Jag fick smärtstillande som cancer sjuka fick. Jag var "borta" mycket och sov mestadels.
2011 05/02 på våren bestämmer sig Dr Bruno på att göra en operation där han tar bort hela min magsäck. HELA MIN MAGSÄCK SKA BORT.

Del 4 av 8

När jag var på Lunds sjukhus, vån 6, kunde jag ibland gå upp tidigt sminka mig och tog på mig fina kläder. Jag ville se bra ut och inte sjuk och likna en zombie, när jag skulle få besök av familjen eller vännerna. Det hände sällan att jag hade den lusten och orken att sminka mig. Var jag än gick hade jag ställ där drop och min matsond maskin följde efter. De hängde med mig överallt. Maskinen kunde pipa till om den är färdig eller påsen är slut. När den gjorde det hade jag fått i mig en portion mat. Det smakade inget. De var luft för mig. I 4 månader drömde jag om att få äta något litet bara. När jag åkte hem för besök fick mamma inte laga mat för att jag inte skulle bli sugen på maten. Jag åkte hem då och då för att komma bort från sjukhuset. Varje gång jag gick in på mitt rum kändes det kallt och övergivet. Mitt nya hem var sjukhuset på vån 6. Alla mina 5 systrar och 2 bröder kom till sjukhuset tillsammans med deras barn och besökte mig. Jag hade inget tålamod. Jag var ofta frustrerad och aggressiv. Besöken var väldigt korta begäran av mig. Jag ville inte ta ut alla mina känslor mot mina syskon. De var så förstående och stöttande. En av dom värsta känslorna jag hade var att ingen fick tycka synd om mig. Jag kunde bråka med min mamma för att hon gjorde det. Många gånger sa jag till dom att inte komma. Läkaren ville att jag skulle åka hem så ofta så möjligt för att inte bli psykiskt deprimerad. Jag hade en liten smal slang genom näsan till matsonden. Jag såg sjuk ut och valde därför att inte gå ut så ofta offentligt för att inte bli uttittad. Mamma kom mest. Tänk er ni som redan nu är mammor att se sitt barn lida men inte kunna göra något. 😢
Varje onsdag morgon åkte pappa förbi mig. Han åker till malmö för att köpa varor till hans affär. En onsdag morgon vaknade jag sent. Jag visste inte om pappa hade kommit och väntat på mig nere vid rökrutan men jag kände hans lukt i rummet. Hans parfym. En sköterska kommer in och berättar att han hade varit inne hos mig och pussat mig på kinden. Han ville inte väcka mig utan lät mig sova vidare. Mesta tiden sov jag. Allt smärtstillande jag fick i mig gjorde att jag blev trött, seg och sömnig. Jag hade installerat min hjärna och kropp på att sova. Jag var vaken bara 4-5 timmar om dygnet. Resten av timmarna ville jag bara sova och glömma. Jag drömde om att vakna helt frisk. Ni vet de mottot "hälsan före allt" jag visste inte innbörden av detta motto förrän nu. Nu ville jag och var beredd att betala allt för att må bra. Folk tror och tar för givet att satsa på pengar och jobbar för att uppnå sina mål om att köpa finaste bilen och ett hus. Allt detta spelar ingen roll för en som inte har hälsan. Ta väl hand om er. Tänk dubbelt upp om ni verkligen vill gå igenom en sådan operation och förändring.

I flera år fick jag höga doser av smärtstillande mediciner. Jag hade plåster på ryggen som gav mig morfin. Första gången jag fick ha de plåstret på natten kändes det konstigt. Jag vaknade tidigt på morgonen och hade kissat på mig. KISSAT PÅ MIG I SÄNGEN. Jag tänkte varför har jag gjort det. Jag kände mig maktlös. Handikappad. Jag var upprörd. Senare under dagen träffade jag läkaren Sven Fredrikssen. Han berättade att det var plåstren som jag hade på ryggen som var orsaken. Det var morfinet som tog allt mitt vetande när jag sov och det skulle inte hända fler gånger. Det var biverkningar bara i början av plåstrets funktion. Dagen efter kissar jag på mig igen och jag blir ännu en gång ledsen 😔. Tredje natten var jag orolig att jag skulle kissa på mig, men jag vaknade på morgonen och var torr tack o lov.

Del 5 av 8

Morfinet var ett beroende nu. Jag utvecklade ett sätt att tysta ner mina känslor via morfinet. Mådde jag extra dåligt ringde jag på klockan och bad om smärtstillande för att sova. För att glömma allt. Jag fick smärtstillande via nålen jag hade vid halsen (CVK). Jag hade den för att det var en dilemma att hitta kärl utan ärr. Det var svårt att sticka mig på armarna. I dessa åren blev jag stucken mer än 40.000 gånger. Jag var sönder stucken och mina kärl blev dåligare och dåligare. Då bestämdes det att göras CVK spruta och det är en nål via halsen som når till hjärtats största kärl. Med andra ord var det en väldigt farlig sådan. Först stack de mig med mild lokalbedövning. På andra sidan av axeln. Det gällde att sitta helt still annars kunde det bli farligt om det går snett. Denna höll i flera månader.

Under faste tiden (den tiden jag inte fick äta eller dricka något) försökte kirurgerna att limma fast de små hålen i magsäcken utan lyckat resultat. De försökte att sätta klamrar. Det är typ häftstift. De lyckades inte då heller. Jag gjorde röntgen bilder mer än vad jag hade fotats i mitt liv. Hela min kropp var nu strålad av röntgens strålningar. Var det någon som brydde sig? Nej det var inte någon som berättade hur farligt det egentligen är. Jag visste inte bättre själv. Jag ville bara bli frisk. Dränet jag hade i magen där jag tömde ut infektionen var kvar. Jag tömde den dag och natt. Plötsligt kunde korken öppnas upp av infektionens tryck och hela jag blev blöt av vätskan. Jag vågade inte gå ut eller ta på mig ljusa kläder för att inte riskera något sådant officiellt.

Det hade gått 2 veckor till efter att jag träffade Dr. Bruno. Han pratade med mig om operationen. Han skulle operera bort min magsäck och berättade att han skulle koppla in matstrupen med tunntarmen. Jag var skeptisk till att gå med på den operationen men hade inget annat val för Sven och Mikael visste inte vad mer de kunde göra. Jag frågade hur jag skulle kunna äta och hur skulle jag nu leva utan magsäck? Dr. Bruno berättade då att kroppens egna natur skulle forma en magsäck av min tunntarm. Jag skulle efter operationen kunna leva normalt och även äta som vanlig normal människa. Hoppet var fortfarande kvar fast jag var rädd. Jag tänkte då - vad kan hända värre än så? Ingreppet var väldigt stort. De opererade i flera timmar.

Morgonen kommer. Sköterskorna på min avdelning var en del av mitt liv. Vi kunde sitta i flera timmar och prata. De var stor stöd för mig och min resa. En av sköterskorna kommer in med den blå svampen. Jag hatade den. Den används alltid före en operation för att ta bort all bakterier. Den hade jag använt flera gånger. Den gjorde så att huden blev torr och håret som en svinto. Jag duschar och ber en bön till gud. Jag tar på mig sjukhus klänningen som jag brukade skoja om. Och tar min journal och följer med en sköterska till operationssalen. Jag var jätte mager. Vägde ynka 45 kg. Var helt vit i ansiktet och hade knappt något hår kvar på huvudet. Min hy var dålig och mina tänder väldigt skadade.
Jag lägger mig på en säng med gröna täcken på. Ovanför mig lyser en stark lampa. Jag log. Jag log för att jag hade hoppet kvar om att bli normal igen. Jag log även för att jag visste att jag skulle få äta mat igen. MAT var min dröm då. Känna smaken och lukten av något gott mmmm, de hade jag saknat efter 4.5 månad fastande. Sköterskorna presenterade sig och narkosläkaren kom fram till mig och frågade hur jag kände. Jag log mot honom och sa "detta ska jag klara". Han log och gav mig en klapp på min hand. Han bad mig räkna till 10.
1, 2, 3, 4,... jag hade slocknat.

Del 6 av 8

Jag vaknar från narkosen och öppnar ögonen. Jag har ont. Ont överallt. Det kändes som en lastbil hade kört över mig. Jag kisar med ögonen för det var för ljust i salen. Jag känner smärta på min fot. Något som svider jätte mycket. Jag vänder min blick mot höger sida och ser min mamma.
- "fatme, fatme vakna, säger hon.
Jag blundar och tackar gud för att jag ser min mamma bredvid mig. Jag vill prata men det kommer inga ord. Jag kände att jag var helt slut. Ont ont ont i hela kroppen. Jag hör min mamma gråta och säga al hamdullilah.
Just den känslan glömmer jag ALDRIG. Jag hade gjort operationer innan men kände inte den smärtan. Jag somnade om i hopp om att inte vakna igen. Jag vaknade upp efter en kort tid. Varje gång jag vaknade bad jag till gud om att ta mitt liv. Jag önskade att jag dog. Jag bad till gud att inte vakna mer. Varje gång jag somnade hade jag den önskan i mitt hjärta. Jag var redo att ge upp. Jag var helt död. Varje gång jag vaknade sa jag till mamma, jag vill inte leva mer. Jag vill dö. Mamma satt i flera flera timmar i hopp om att jag ska överleva det hela. Hon grät i tystnaden. Hon pratade med mig och ville att jag skulle bli starkare. När jag nyktrade till ordentligt kunde jag prata lite. Jag pekade på min fot till sköterskan och sa att det gjorde ont. Jag hade haft en nål i foten. Minns ni att jag hade CVK nål i halsen? Den hade slutat att fungera och de kunde inte hitta bra kärl på armarna. De var tvungna att göra en nål på fot ryggen. Ingen vill uppleva detta. De gjorde jätte ont. Sköterskan tar bort nålen. Jag flyttades upp till mitt rum på vån 6. När jag låg på operationsbordet hade de gjort en nål på svanken och det var sladdar som var kopplade till en väska med maskin. Jag visste inte vad det var för något. Jag hade nu ett sår från magen längst upp vid brösten och ända ner till naveln. Jag var helt omplåstrad. Sköterskorna kom in och torkade min kropp. Jag kunde inte lyfta på mig. Jag fick ont varje gång jag lyfte upp mig. Dr. Bruno kom in och berättade hur mycket han slet under operationen. Han berättade att nålen i ryggen och den lilla väskan var morfin. Varje gång jag kände smärtan skulle jag trycka på knappen. Jag fick i mig smärtstillande lika mycket som man sväljer saliv. Hela jag var påverkad av morfinet. Trots detta hade jag ont. Ont i såret. Ont i hela kroppen. Dr.Bruno berättar även att dränet som var på magen hade orsakat ett hål i tjocktarmen och de var tvungna att klippa bort lite av tarmen och sy ihop den igen. Då var inte problemet endast min magsäck. Det var hela tarmkanalen och buken som var med i det hela. Det kändes som jag hade fått stryk av en tjur. Två dagar går och jag sov mestadels. Jag ville inte vakna. Jag hörde min familj i bakgrunden men kunde inte vakna. Kunde inte gå upp. Tredje dagen kommer en dietist in. Hon ville att jag skulle börja gå i korridoren. Hon var väldigt trevlig och stöttande. Hon berättade om hur jag ska göra och hon fick mig att hoppas igen. Jag fick hoppet. Hoppet om ett liv. Ett normalt liv utan smärta. Jag började att sätta mig upp i sängen. Såret gjorde ont men jag kämpade. Jag talade om för mig själv att detta skulle jag klara av. I ärlighetens namn så tänkte jag på mat. hehehe nu skulle jag prova att äta soppa. Dagarna går och jag blir piggare. Jag gick i flera timmar för att få igång magen och tarmarna. Nu fick jag äta mer. Jag åt yoghurt med goda fruktsmaker. Mamma kom till mig varje dag. Jag kunde gå ner till sjukhusets entré. Jag såg hur våren började komma. Jag hade missat hela vintern. Det var maj månad. Minns ni den irakiska mannen och romerska mannen som hade gjort operationen tillsammans med mig i Landskrona? Jag såg den irakiska mannen på min avdelning. Jag blev förvånad och gick fram till honom. Han var helt död i blicken. Han berättade att han haft smärtor i magen ända sen dag 1. Läkarna visste inte vad problemet var. Han hade två barn och en fru. Han visste inte vad han skulle göra mer. Han ångrade sig och ville bli frisk var hans högsta dröm. Jag vet inte vad som hänt med honom och hur han mår. Jag hoppas han har det bra.


Del 7 av 8

Efter 1 månad blev jag utskriven. Lyckan att packa mina saker i väskorna var stor. Jag skulle komma hem. Jag var så glad. Jag hade inte ("mitt barn" - det var så jag kallade den för att lätta på stämmningen) stången till drop och matsondsmaskinen. Sköterskorna kom in och tog bort klamrarna (liknande stift istället för tråd) som var på såret. Ca 30 cm långt sår hade läkt fint. Jag tog farväl av sköterskorna. Jag åkte ner i hissen till vån 5 först. Där hade jag en vän. En äldre svensk man som jag blev kompis med. Han hade ett amputerat ben och satt på rullstol. Jag och han hade långa stunder nere vid rökrutan. Han hade diabetes bl.a. och många andra komplikationer. Han var en ambulans förare på den tiden han var frisk. Vi bytte nummer och jag lovade att hälsa på honom. Jag kramade honom hårt och vi bägge grät nu av lycka. Av min lycka att få komma hem. Glädjetårar. Jag går ner till bilen och vi kör hem.

En månad till går och jag mår toppen. Jag får en kallelse för en återkontroll en gastroskopi. Jag har gjort gastroskopi så pass många gånger så jag har tappat räkningen. Jag träffar Dr.Bruno och kramar om honom hårt. Jag vet inte hur jag skulle tacka honom för att ha räddat mitt liv. Han var min hjälte. Dagarna går och jag börjar jobba. Mitt liv rullar på. Jag får tillbaka lystern i ansiktet och håret börjar växa ut. Det allra bästa var MATEN. Jag kunde äta och dricka som vanligt igen. Problemet var nu allt överflödig hud. Jag hade en platt rumpa. Kunde inte ta på mig byxor eller kjol. Mina armar hängde som två stora segelbåtar. Mina bröst hade sumpats helt. Min mage hängde. Allt som var kvar var hud överallt. Det läkarna inte talar om och sätter stor vikt på är att man blir inte färdig från operationer om man tror det. Efter en gastric by pass operation blir det mycket hud. De som inte är stora på en plats behöver inte tänka mycket på det. Mina lår och rumpa var redan små så där hade jag inte överflöd av hud utan det var mer överkroppen. Jag orkar inte med mina armar så jag bokade en tid hos en kirurg i Helsingborg och bestämmer mig för att genomgå den operationen. Det går jätte bra och såren läker fint trots att det kunde göras bättre men jag blev nöjd. Jag gör även bröstlyft och borttag av överflödig hud och operationen var lätt som en plätt för mig nu efter alla hemska operationer jag varit med om.

Efter några månader börjar jag bli bättre och bättre. Nu var problemet morfinet och beroendet jag hade. Dr.Bruno berättade att jag inte fick sluta med medicinerna på tvären för då kunde man dö. Jag får remiss till behandling i malmö. Jag träffar läkare och vi byter ut medicinen. Vi gör en plan och det gick jätte bra i början. Svåra dagar kom där jag fick abstinens. Det kliade i hela min kropp. Jag behövde morfin men jag var övertygad om att klara av det. Det tog mig ett år att sluta ta några mediciner. Jag mådde jätte bra. Jag jobbade och levde precis som vilken 27 årig kvinna. Mellan 2011 och 2013 levde jag utan smärta. I lite mer än 2 år levde jag bra.

2013 oktober börjar jag få ont i magen. Det var inte likadan smärta som jag hade tidigare. Denna smärtan satt inte på samma plats. Den satt vid naveln. Jag åker till akuten och får smärtstillande. Jag såg sjuksköterskorna jag alltid såg åren innan. De hälsade på mig och önskade mig lycka till. MARDRÖMMEN HADE BÖRJAT IGEN. SMÄRTAN VAR TILLBAKA


Del 8 av 8

Jag bokade en tid hos min husläkare och berättar om mina smärtor. Jag får tid för röntgen och även en tid för gastroskopi ( kamera ner i magen). Jag kämpar och jobbar vidare. Det kom dagar där jag hade så pass ont så jag åkte till akuten. Jag var rädd och förtvivlad och visste inte om jag skulle få leva med smärtan igen. Min livskvalite började sakta men säkert sjunka. En dag när jag var på akuten kom en läkare. Han berättade att han läst lite av min journal. Han hade tittat på senaste röntgen bilden och att han hade läst att de inte ser problem i magsäcken eller tarmarna. Han säger
-" fatima, du får leva med smärtan. Du får kontrollera den"
Jag blir chockad. Vadå leva med smärtan. Detta måste vara ett skämt? Läkaren hade inte mycket mer att säga. Min husläkare blir bytt 3 gånger. Nu började den ena läkaren skjuta ansvaret på någon annan. Jag får tid för koloskopi (kamera i rumpan) för att se om det är tarmarna som krånglar. Efter någon vecka får jag svar om att allt ser bra ut. Jag blev ännu mer förtvivlad. Vad ska jag göra nu. Vem ska jag vända mig till. Dr.Bruno Walter hade pensionerats. Jag börjar ta smärtstillande igen för att ta bort smärtan. Jag skrek i flera timmar av smärtan. Fram tills jag somnade. När jag vaknade började smärtan igen. Jag vägrade att acceptera smärtan. Smärtan var nu min vardag. Inget fick stoppa mig av att leva normalt. Jag ville leva normalt utan smärta. Dagarna går och jag lär mig hantera smärtan.

Idag har jag fortfarande ont. Varje dag kommer smärtan till min mage. Det blir bara värre och värre. Jag känner att livsglädjen håller på att sjunka just nu. I 2 år mådde jag jätte bra och nu mår jag dåligt igen. Jag vill inte vända mig till Sven eller Mikael. Jag var rena försökskaninen för dom. De lärde sig om gastric by pass operationen ännu mer genom att operera mig. Jag vägrar att göra en operation till. För två veckor sedan åkte jag till akuten. Jag orkade inte med smärtorna. Jag fick reda på av en sjuksköterska att gastric by pass opererade var prio 2 på akuten nu. Det finns så pass många som har komplikationer att det har ändrats via politikerna om hur man ska prioritera dessa patienter. En läkare kommer in efter några timmar. Han berätta att jag har kronisk sjukdom.
Jag svarade okej, vad innebär det? Så svarade han att jag skulle få leva med det i resten av mitt liv. 😢😢

Idag jobbar jag heltid med barn på förskolan. Barnen ger mig energin och kärleken att orka med dagen. Jag älskar mitt jobb. Barnen, kollegorna, föräldrarna är helt fantastiska. Min chef är min syster. Hon är mitt allt. Hon är den som får mig att stå på mina ben. Stödet hon ger mig är stor.
Idag äter jag som vanligt och tar en dag i taget. Mitt liv fortsätter och min kamp fortsätter. Jag ger inte upp nu. Jag ska kämpa. Jag har ett ansvar här i samhället att förmedla min resa. Jag måste tala ut. Jag måste varna människor om vad de ger sig in på. En gbp operation är inte lösningen till vår övervikt. Hellre tjock och glad än smal och ledsen och massa med smärta. Denna operationen ändrar inte din hjärna. Tänk på att ni går med på att ändra guds skapelse. Tänk innan ni tar ett beslut om att göra operationen. Jag har som tur inga barn. Tänk vad som skulle hända om jag hade haft barn. Jag hade missat deras utveckling.
Jag har kommit i kontakt med flera människor som går igenom det jag har gått igenom. Vissa har det värre. Det finns en man som mådde jätte bra i flera år. Nu börjar operationen visa spåren. Han har benskörhet och har ont i hela muskelaturen. Han åldras snabbare än vanligt och går som en 90 åring. En annan får minnesluckor. Kan inte minnas saker som hänt. Denna op är relativt ny och det finns ingen djup forskning om den. Jag rekommenderar ingen att göra den även om det finns de som mår bra idag efter de gjort operationen. Risken är allt för stor för att få problem i livet. Hälsan är viktigast.


Jessicas berättelse:


Jag op 06, och mina allvarliga och svåra komplikationer kom inte (visade sig inte) förrän 2012. Då fanns det inte så mycket info om denna op. Det enda läkaren så till mig var att jag var tvungen att äta b-vitamin hela livet. Jo jag tackar, äter nu över 35 tabl per dag, har fått en livslång nerv-muskelsjukdom, har insatt picc-line för sondmat, en hjärtsjukdom, underviktig och ligger ofta på sjukhus, har larm, hemtjänst och hjälpmedel i hemmet, trillar ofta o bryter flera revben med jämna mellanrum, svårt att äta, har inte jobbat sedan 2012, ska jag fortsätta, finns fler somatiska diagnoser, en omop vet de inte om jag skulle bli bättre, då är jag hellre spinkig och dålig än tjock och dålig. Låg inne senast i augusti då jag blev medvetslös och vaknade inte upp förrän efter två dygn. Ni kan tänka er hur familjen och barn reagerar då samt alltid orolig för om man inte skulle svara i tel, att man ligger och är medvetslös eller rent av död. Nä fy för, hade jag bara vetat vad jag vet nu....... Det tragiska är.... Jag är inte ensam om detta, finns så många som har insjuknat i allvarliga komplikationer, vi lever inte ett drägligt liv..... Kan aldrig planera ngt, utan vi lever dag till dag, vi vet aldrig hur vi ska må..... Visst är det upp till den enskilde att ta reda på så mycket man kan inför op, men än igen, fanns inte så mycket info för snart tio år sedan. Min neurolog sa att denna op är den jävligaste man kan undergå, det är dem som får så att säga plocka upp skiten fr alla de läkare (och patienter) som så ivrigt opererar.....



😢